Svenska

• Archiv
• Europe
• Joint Letter by the Childprotection Alliance against web blocking
• Svenska

Authoritative original in Englisch

Bäst[a/e] NN

Som organisationer som arbetar med barns rättigheter, skydd mot övergrepp mot barn och hjälp till barn som har blivit utsatta för övergrepp, skulle vi vilja dela med oss av våra synpunkter angående direktiv 2010/64 (COM 2010/94) – den s.k. Angelilli-rapporten.

Vi är övertygade om att vi genom att skydda barnen också skyddar deras framtid. Genom att uppmuntra till ett fritt och öppet samhälle skapar vi den bästa miljön för ett barn att växa upp i.

Det öppna samhällets framgång beror på grundläggande demokratiska principer. En av dem är rättsstatsprincipen. Stadsmakten måste handla genom och i enlighet med lagen. Vi anser att reglering genom utomrättsliga arrangemang med den privata sektorn bryter mot människors grundläggande friheter och rättigheter. Vidare är en sådan lösning odemokratisk eftersom den skjuter över makten på organisationer som inte är bundna av krav på offentlig granskning, insyn och allmän rättssäkerhet. [1]

En regerings alla åtgärder måste vara lämpliga, nödvändiga och proportionerliga. Ännu har ingen kunnat visa att blockering av Internet faktiskt uppfyller dessa juridiska krav när det gäller kampen mot spridning på Internet av bilder på övergrepp mot barn.

Blockering är inte en lämplig metod för att förhindra distribution via Internet av bilder på övergrepp mot barn. Snarare råder det motsatta: Infrastrukturen för blockeringarna kommer att utgöra ett förvarningssystem för brottslingar som sprider (vidare) sådant innehåll – de blir uppmärksammade på att deras förehavanden har upptäckts. Dessutom kommer listorna över vad som ska blockeras (som oundvikligen kommer att läcka ut till obehöriga) att kunna användas som sökkatalog för den här typen av bilder.

Vi anser också att blockering av Internet inte är proportionerlig. För att kunna införa en sådan åtgärd måste man förändra de grundläggande tekniska egenskaperna för hela Internet. Vi sätter det demokratiska samhällets grundläggande princip om kommunikationsfrihet på spel i utbyte mot en princip som saknar uppenbara fördelar. (Den enda möjliga fördelen är en eventuell – och än så länge ej belagd – inverkan på risken för oavsiktlig bildvisning.)

Blockering är inte heller nödvändigt. Banker lyckas avlägsna falska webbplatser som utsätter bankkunder för bedrägeri inom 4–8 timmar – oavsett var i världen det sker. Vi förstår inte varför det ska ta upp till 30 dagar att ta bort en webbplats som innehåller eller via Internet sprider bilder på övergrepp mot barn. Det förefaller finnas brister i såväl prioriteringen av som fokus på åtal om sexuella övergrepp mot barn.

Trots att det finns ett starkt globalt konsensus om den illegala naturen av att dokumentera övergrepp mot barn så verkar det som att det finns problem med samarbetet att bekämpa detta. (142 länder är medlemar av "Optional Protocol to the Convention to the Rights of the Child on the Sale of Children, Child Prostitution and Child Pornography" och Interpol (ICPO) har 188 medlemsstater vilka samarbetar i kampen mot övergrepp på barn.)

Dessa problem borde bearbetas snarare än att döljas bakom en blockering. Blockeringen lämnar dessa bilder tillgängliga till vem som helst som är tillräckligt beslutsam om att kringgå blockeringen.

Blockering används uppenbarligen som en ursäkt för att inte handla, som mr. Underbjerg (Danish National High Tech Crime Center) berättade om när han hördes av det Tyska parlamentet. Danmark slutade att rapportera websidor som innehöll eller spred dokumentation av övergrepp på barn till USA och blockerar dem: "Raportering av 126 domäner till USA [..] för en 'take down' skulle ha liten eller ingen effekt eftersom det har låg eller ingen prioritet."

På grund av alla dessa anledningar verkar det för oss som att blockering bara är en ursäkt för att inte handla. Dessutom är det tydligt att blockering är skadligt för andra insatser för att bekämpa övergrepp mot barn eftersom det sätter felaktiga prioriteter och därigenom begränsar incitamenten för verklig aktion.

Eftersom vi ser på frågorna med barn som utnytjas sexuellt utifrån offrens perspektiv vill vi klagöra att: Vi vill inte att någon skall ha en ursäkt för att inte agera.

Med vänliga hälsningar

_{(Fotnot [¹]: Vi tror också att självreglering är fel ord i det här
fallet. Det är inte kunderna som reglerar sitt förhållande med
leverantören eller webbsidans ägare vars sida de försöker visa,
snarare är det staten tillsammans med leverantören som reglerar
förhållandet mellan slutanvändaren och webbsidans ägare utifrån.)}